Kilimanjaro del 3

28 December: Mawenzi Tarn Hut - Kibo Camp

På natten vaknade Josephine redan efter en timme och behövde springa ut och gå på toa, illamående och hängig. Samma visa efter ytterligare en timme men illamåendet ville ändå inte ge med sig. Hon la sig i tältet igen och försökte sova men efter en liten stund kom det en ilning i hela kroppen och sen kom spyan. Som tur var hade vi en platpåse med lite skräp i en fick i tältet och den hann hon få tag på. Paniken när man känner varmt på fingrarna genom plastpåsen och bara hoppas innerligt att det inte är något hål på påsen. Anton fattade inte riktigt att hon var i tältet förrän hon ropade: Anton, öppna tältet! När han såg att hon i alla fall lyckats spytt i en påse och inte i sovsäcken eller tältet blev han ganska lättad! Efter den här incidenten gick natten i sakta mak som vanligt mot morgon och tidig väckning, dock med minimal sömn för Josephine.

Vår ena guide Bryson hade blivit sjuk under gårdagskvällen/natten och började hosta blod. Vi startade innan honom idag med vår guide Jonas så att Bryson kunde gå i sitt eget tempo. Vandringen idag skulle gå upp till 4720m så en långsam stigning på 400-500 meter idag. Under nästan hela dagens vandring såg vi vårt nästa läger Kibo Camp och det kändes inte som att det var så himla långt dit men det kändes som att vi aldrig nånsin kom fram! Det var en lätt lutning uppför hela tiden och höjden kändes av rejält, man blev trött av i princip ingenting.

När vi ÄNTLIGEN kom fram efter ca 4-5 timmars vandring var det dags för lunch. Vi skulle egentligen gjort en acklimatiseringstur på eftermiddagen men Jonas bestämde att vi skulle fokusera på att vila istället eftersom vi var så trötta. Vi var tacksamma för det och protesterade inte, skulle vi göra en sån tur idag så var det brant i och med att vi ju var vid foten av toppen så att säga. Bryson kom in till oss när vi åt lunch och såg jätteledsen ut och bad om ursäkt att han inte kunde följa med oss till toppen utan behövde gå ner istället då han fått problem med lungorna och hostade blod. Han såg så ledsen ut och vi försäkrade honom om att han inte skulle tänka på oss utan att få ner och åka till läkare istället så han blev frisk och kunde åka till sin familj. Josephine sprang och hämtade kuvertet med vår dricks och gav det till honom, det var ju inte hans fel att han blev dålig. Vi fick senare höra av Jonas att Bryson blev inlagd på sjukhus för lunginflammation och det sorgliga är ju att en stor del av lönen han fick för att göra vandringen med oss säkert gick åt till sjukhusräkningen istället för till hans barns skolavgift. Men ändå skönt att han kom till sjukhus.

Äntligen framme vid Kibo Camp!

På eftermiddagen försökte vi vila så mycket det gick, Anton somnade som vanligt men det var som vanligt lite svårare för Josephine! Men viktigaste var ändå att göra så lite som vi kunde. Vår Camp låg ett par meter nedanför toaletterna och det känns löjligt så här i efterhand men vi fick på riktigt ta en paus när vi skulle gå till dem för att vi blev så trötta. Hur sjukt?

Här står jag vid vårt tält. Däruppe ser ni toaletterna. Inte långt men vi behövde alltså pausa på vägen! Hur sjukt?

Vårt tält i Kibo Camp

Efter att ha försökt få i oss någon middag och med lite påhälsning av Jonas som frågade om vi åt så var det dags att gå och lägga sig. Klockan var bara typ sju åtta men i och med att vi skulle bli väckta kl22.30 så behövde vi lägga oss tidigt. En tur upp till toaletterna med en vilopaus på vägen kändes väl inte jättepepp inför den stora toppturen! Vi träffade i alla fall på ett indiskt par som vi pratat med på varje camp sen Kikelelwa och de var också lite nervösa och började känna av höjden. Vi önskade varandra lycka till och gick sen och la oss.

Efter minimalt med sömn för Josephines del så blev vi i alla fall väckta halv elva för lite kakor, kaffe och te. I och med att vår guide Bryson fick avbryta vandringen så bestämde Jonas att en av de mer erfarna bärarna - Abraham, skulle följa med på toppbestigningen. Han kom in i vårt mattält och kontrollerade vad vi hade på oss så att vi inte skulle frysa plus såg till att vi hade extrakläder med oss. Innan Josephine ens hade druckit nåt kaffe eller ätit nån kaka fick hon springa ut ur tältet och kräkas. Sådär kul början kändes det som. Men, bara att fokusera på det som komma skall. Vi tryckte i oss så mycket kakor, kaffe och te som vi kunde och sen började vi göra oss klara för vandringen. Jonas kom och sa till oss att vi inte skulle behöva bära våra ryggsäckar med extra kläder och snacks utan det skulle de göra åt oss. Alltså vi har noll prestige i sånt så vi blev bara så glada för då kändes det som att chanserna att nå toppen ökade för vår del, Josephines energinivå var dessutom väldigt låg efter de senaste två dygnen.

Vandringen började Pole Pole, en fot framför den andra i mörkret. Det var bara pannlamporna som syntes om man tittade sig omkring, samt även byarna nedanför berget. Efter en kvart kom guiderna på att de glömt ta med muggar till vårt te så Abraham springer ner och hämtar dem och kommer tillbaka innan vi knappt hinner fatta vad som händer. Galet! Vi traskade i alla fall på i ett sakta mak och det kändes okej, vi gick i en snirklig stig uppför i och med att det var väldigt brant. Från ingenstans så börjar Josephine att kräkas. Kräks flera gånger och hela hennes kängor är fulla med kräks, det syns att vi åt chokladkakor och drack kaffe om vi säger så. Jonas håller henne i ena armen och Abraham styker henne på ryggen och båda säger it's okay, you're gonna make it. Och sen traskar vi vidare. Blicken är hela tiden riktad neråt så det som Josephine ser varje steg hon tar är hennes nerspydda kängor. Efter ett tag så kräks Josephine igen, denna gång bara vatten. Samma sak från guiderna igen, oroa dig inte, det här går bra. Vi fortsätter, tidsuppfattningen den här natten är nära noll. Efter en stund stannar vi för att få i oss lite energigel som vi haft med. När vi fått i oss det började Anton att spy. Efter det kämpade vi på upp till Gillmans Point som är den första toppen på 5685 meter med ett par korta pauser för vatten och snacks. Där gick Anton in i väggen för han trodde att vi nästan var framme men det är cirka 1.5-2 timmar kvar till Uhuru Peak som är toppen. När vi väl kom fram till toppen så kom alla känslorna på en gång för Anton och hans tårar började rinna. Mina känslor kom när guiderna sa att vi hade cirka 5 minuter kvar till Gillmans Point för då var jag säker på att vi skulle klara det. Fram till Uhuru Peak gick man längs med kanten på berget typ och det var fläckvis snö och väldigt brant ner på sidan. Vi tog kort vid skylten och det var så kallt! Har aldrig haft mössan så långt nerdragen!

Man kan ju undra om Josephine verkligen såg något men det var sjukt kallt och blåsigt...

Vi nådde i alla fall toppen kl06.20 på morgonen den 29 December. Antons tårar slutade rinna när vi började gå neråt igen och när vi tagit kort vid Stella Point och Gillmans Point och började den riktiga vandringen neråt gick Josephine in i väggen. När hon insåg hur långt det var ner fanns noll energi och sömnbristen var ett faktum. Tids nog kom vi i alla fall ner och Josephine hade gärna velat sova men fick inte då det inte är bra när man fortfarande är på så hög höjd.

Låååångt ner till lägret...

Det blåste och var så kallt så mina läppar var alldeles fnasiga. Försökte att le på alla kort men befarade att läpparna skulle spricka haha!

29 December: Kibo Camp - Horombo Camp

Efter gratulationer av andra vandrare och våra bärare så packade vi ihop våra grejer, åt en brunch och sen började vandringen till nästa camp - Horombo Camp. Ingen rast, ingen ro. Vandringen tog 3-4 timmar och det var en lätt lutning nerför. Första biten var på en bred väg av nåt slag med storlagna vyer mot både Uhuru Peak och Mawenzi Peak. Sedan blev det mer stenigt och ganska jobbigt att gå, speciellt med tanke på att vi gjort toppturen innan och inte vilat nåt.

Den här etappen är en del av Marangu Route och på den rutten kan man sova i hyddor alla nätter. Vi sov dock i tält men det var lyx att komma fram och kunna gå på en sittoalett och ha ett tvättrum där man kunde tvätta av sig lite. Innan hade tvättarna mest bestått av våtservetter!

När vi kom till campen hade de redan fixat vårt tält och höll på att göra sopplunch åt oss. Vi vilade lite efter det men var förvånansvärt pigga trots minimal sömn! Att vi gått ner lite i höjd hade nog gjort sitt ändå. Vi fick middag vid halv sju och efter det gick vi och la oss, tror inte klockan var mer än kvart i åtta innan vi somnade. Och vad skönt vi sov!

30 December: Horombo Camp - Marangu Gate
Idag blev vi väckta klockan fem då vi skulle börja gå redan klockan sex. Idag skulle vi gå 18km vilket skulle ta ca 5-6 timmar. Kan väl inte påstå att vi var så jättepepp på att gå så långt idag men det var bara att gilla läget.

Första halvan var ganska jobbig med mycket sten. Efter halva sträckan kom vi till en camp på Marangu Route: Mandara Huts. Där tog vi bara en kort paus innan vi fortsatte mot Marangu Gate och vårt mål. Precis innan Mandara Huts kom vi in i din skog och den gick vi i ända till Marangu gate. När vi kom i mål så lagade teamet mat åt oss och sen var det dags för lite avslutning innan resan tillbaka till Moshi. Vi hade plockat ut en hel del kläder som vi skulle lämna till bärare och co plus att vi gjort ordning kuvert med dricks till var och en. När vi ropade till oss alla och skulle hålla lite avslutningstal och tacka alla så började Josephine gråta så det var lite skönt att Jonas översatte till swahili efter varje mening så att hon kunde hämta sig lite! När alla valt varsitt plagg och fått sin dricks så sjöng de en traditionell låt till oss som vi hört innan i några läger och den har verkligen etsat sig fast. Vi kallar den Kilimanjaro song! Sen hoppade vi in i bilen och åkte till Moshi där vi också fick våra certifikat överlämnat av Jonas lite högtidligt! Efter massor med tack och kramar så åkte de iväg och vi fick ta varsin efterlängtad dusch. Vilken lyx! Sedan var det bara att inta middag och invänta att mamma och Kenneth skulle komma!